Hej på er, jag har lite problem just nu. Mår inte alls bra och att blogga står längst ner på min priolista just nu tyvärr =/ Just nu fokuserar jag på att ta mig igenom dagen. Har dessutom börjat jobba vilket minskar ner min tid betydligt och tar ifrån mig min ork.

Jag är inte riktigt klar med åttonde kapitlet av Roses men eftersom jag är så frånvarande för tillfället så kan ni få det sjätte kapitlet iaf.

Enjoy!

Kapitel 6

Jasper borde inte ha sagt det där. Han visste att så fort de orden lämnade hans mun så förstörde han Janes hela värld men han struntade i det.  Man borde tycka att om någon skulle ha empati för andra människor så skulle det vara Jasper. Men det verkade vara en egenskap han saknade. I alla fall när det gällde Jane.

Jag tog några steg framåt och tog tag i Jaspers arm. Jag drog honom några meter bort, inte för att det spelade någon roll, alla kunde ändå höra, men för att det skulle vara någorlunda värdigt.

”Be henne om ursäkt.” krävde jag.

 ”Varför ska jag göra det Rosalie?” frågade Jasper mig ursinnigt. ”Ge mig en anledning.”

”Hon har faktiskt känslor och om du kollade dem med din gåva så skulle du märka att de är väldigt sårade just nu.” sa jag argt. Jag är inget större fan av Jane, hon är riktigt ondskefull, men ingen ska få sitt hjärta krossat på det viset. Det är inte rätt.

”Men vad spelar det för roll?” frågade Jasper förvånat. ”Det är Jane vi pratar om Rosalie. Hon förtjänade det.”

”Men vad är det för fel på dig egentligen Jasper? Sätt dig in i hennes situation.” sa jag argt.

”Varför ska jag göra det? Jag vet att Alice älskar mig.” sa han.

”Precis så säker du är på att Alice älskar dig, så säker var Jane på att Aro älskade henne.” sa jag enkelt. Jag hade läst i hennes tankar när jag torterade henne hur säker hon var på det. Hon trodde hon visste. Vi andra visste naturligtvis bättre.

Jag vände om och jag tillbaka till de andra. Jane stirrade tomt i luften framför sig. Allt var ganska konstigt. Carmen var skräckslagen i Eleazars famn och snyftade, utan tårar. Demetri och de andra stod och kollade upp i taket. Situationen var så oerhört märklig. Ingen visste vad de skulle göra, inte heller jag. Men Esme stod inte ut med att se Jane plågas så. Hennes moderlighet tog över och hon tog några försiktiga steg åt Janes håll. Carlisle gjorde en ansats att hindra henne men jag skakade på huvudet åt hans håll. Jag vaktade Jane.

”Jane, jag är så ledsen.” viskade Esme försiktigt när hon nästan var framme vid henne. Jane bara fortsatte stirra ut i luften med sin tomma blick. I sina tankar analyserade hon sina ögonblick med Aro, sökte efter tecken på att han ljugit för henne. Hon hörde inte ens Esme. 

”Hon hör dig inte Esme.” viskade jag så lågt jag kunde. Jane uppfattade det inte, men det gjorde Esme. Hon tog ytterligare ett steg framåt och lade armarna om Janes axlar.

Det hann inte gå ens en sekund innan Esme föll ihop på golvet och skrek av smärta. Jag svarade omedelbart med att ge Jane en dos av hennes egen gåva och då tappade hon koncentrationen och Esmes skrik tystnade. Jag släppte fokuset på Janes gåva och Jane slutade vrida sig av smärta.

”Förlåt…  Jag….” Jane stammade fram några ord som inte lät så meningsfulla för några utom mig, Jasper och Edward. Edward hörde vad Jane tänkte. Jasper kände av Janes känslor. Jag hade båda förmågorna.

”Hon är… Uppriktigt ledsen.” andades jag fram. Alla stirrade på mig. Ingen trodde mig riktigt.

”Klart att jag är det.” sa Jane desperat. ”Esme försökte ju bara vara snäll, och så skadar jag henne. Jag…  Jag…” stammade hon fram. ”Jag är inte van vid vänlighet.” fick hon tillslut fram. Och jag såg i hennes tankar att det var sant. En existens i Volterra kantades inte precis av vänlighet. Den vänligheten Jane trodde hon fått var ifrån Aro och nu visste hon att den var falsk. Jaspers gåva slog aldrig fel och jag hade sett i hans tankar att han inte ljög.  Edward hade även hört vad Aro tänkte om Jane. Alla vi visste. Och trots det hade vi inte berättat för Jane.

Plötsligt kom jag att tänka på att det kanske inte var Jane som var ond. Utan det var hennes omgivning som gjort henne sådan. Jag mötte Edwards blick och han nickade.

”Kan hon förändras?” tänkte jag till Edward.

”Jag tror det.” svarade han mig.

”Jag kan inte åka tillbaka.” sa Jane plötsligt.

”Jane, var inte löjlig.” sa Demetri hånfullt. ”Caius väntar oss.”

”Jag kan inte åka tillbaka.” upprepade hon.

”Och var har du tänkt ta vägen?” frågade han otåligt. ”Du vet att de bara kommer befalla mig att hitta dig och så använder de Chelsea till att få tillbaka dig. Du är en för viktig medlem i Aros gard.”

”Nämn inte hans namn!” exploderade Jane. ”Du behöver inte heller återvända Demetri.  Du har inte trivts där på väldigt länge nu.” vädjade hon.

”Nej. Jag har min plikt gentemot Volturi.” sa Demetri kort. Och föll sedan ihop med ett skrik av smärta. Jag bara stirrade chockerat mot Demetri tills Edwards röst dånade i mitt huvud.

”Rose, hjälp honom!”

Jag ruskade på huvudet och stoppade Jane genom att använda hennes gåva på henne. Den här gången kom inte Jane med några ursäkter. Hon tyckte att Demetri fått vad han förtjänat.

”Tycker du fortfarande att du har en plikt gentemot dem när han behandlade mig såhär?” fräste Jane ilsket.

”Sättet Aro,” Jane ryckte till när hans namn nämndes. ”behandlade dig på är givetvis dåligt, men det förändrar inte min lojalitet.” sa Demetri vasst.

”De kan utnyttja dig, precis som de utnyttjade mig.” sa Jane lågt. ”Tänk på det Demetri. De är inte att lita på.”

Demetri övervägde det Jane sa. Hon hade rätt. Han hade inte trivts i Volterra på några hundra år nu. Kanske var det dags att lämna dem, innan han blev utnyttjad som Jane blivit.

Detta hörde jag Demetri tänka. Det kändes som om jag tjuvlyssnade, fast jag inte kunde hjälpa det.

”Rose, man vänjer sig efter några år.” tänkte Edward. Jag nickade.

”Jag får överväga detta Jane.” sa Demetri kort. Hon nickade.

”Vi kan inte stanna här.” sa Carlisle bekymrat. ”Här är det första stället de kommer leta på.”

”Det kommer inte än Carlisle” invände Alice. ”Men det är lika bra att vi tar oss härifrån. Vad sägs om huset utanför Chicago?”

”Det låter bra.” avgjorde Carlisle och såg ut över oss andra. ”Jag kan inte tvinga någon att följa med. Men det vore säkrast för er allihop.”

”Vi kommer inte Carlisle.” sa Eleazar med en röst som darrade lite. ”Jane torterade Carmen. Jag… Det går inte.” avslutade han matt.

”Har ni någon säker plats?” frågade jag lågt. Eleazar nickade. Sen tog han Carmens hand, hoppade ut igenom det trasiga vardagsrumsfönstret och så sprang de bort, ut ur vårt synfält.

”Jag kan inte tvinga er att följa med.” sa Carlisle och såg allvarligt mot Jane och Demetri som stod bredvid varandra och stirrade ut i luften.

”Jag kommer med.” sa Jane uttryckslöst. Inget kunde få henne att gå tillbaka till Aro.

”Med tanke på att du är osäker på var din lojalitet ligger Demetri borde du också komma.” sa Edward lågt. Men jag visste att Demetri egentligen inte kunde återvända till Volterra nu. Demetris förmåga gjorde honom mycket viktig för Volturi. Men om han skulle lämna dem så skulle de själva aldrig vara säkra. Även Jane var en av juvelerna i deras krona.

”Jag följer också med.” sa Demetri.

”Demetri.” sa jag försiktigt. Han nickade. ”Kan du ta reda på var Isabella är?” sa jag med en hätsk ton i min annars så vackra röst. Han nickade igen och koncentrationen syntes i hans ansikte.

”Hon är… Strax utanför Edmonton måste det bli.” Koncentrationen i hans ansikte blev djupare. ”Ja, utanför Edmonton.” sa han uttryckslöst. Jane började fundera, hon bearbetade all fakta i sitt huvud. Hon fick inte ihop det riktigt och tänkte fråga.

”Isabella är inte med oss längre.” sa jag kort.

”Din man då? Han är inte heller här.” sa hon smått hånfullt. Hennes tankar var obehagliga. De fick mig att må dåligt.

”Okej Jane, de stack tillsammans.” skrek jag med en röst som skar sig av förtvivlan. ”Är du nöjd nu? Han har inte älskat mig på flera år och har hållit det borta från mig. Edward visste givetvis, men han berättade inte heller.  Allt har varit en lögn. ALLT!”

”Jag är ledsen.” sa Jane. Men det var inte äkta.

”Det är du inte alls! Jag vet att du är avundsjuk på mig, på grund av min skönhet.” Jag uttalade ordet som om det vore en svordom. ”Men se förbi det så har du en tjej som är jävligt bitter och önskar inget hellre än att få vara mänsklig. Som skulle göra vad som helst för att bli det. Vad som helst. Nu har jag inte ens någon att dela den här skiten med.” Hade jag kunnat gråta hade tårarna strömmat ner för mina kinder.

”Nu är det enda jag lever för på rymmen från sin egen mamma med en… Hund!” skrek jag fram. Nu var jag hysterisk också. Toppen. Edward slöt upp vi min sida.

”Hon kommer inte stanna med Jacob för alltid Rose. Hon kommer till att komma tillbaka till oss.” sa han lågt.

”Lovar du det?” viskade jag fram. Jag var livrädd för att Jacob inte skulle komma tillbaka med henne. Det viktigaste var att Nessie inte skulle hamna med Bella, men jag var fortfarande rädd för att Jacob skulle ta henne helt ifrån mig. Och Edward.

”Om han inte kommer tillbaka med henne friviligt sliter jag honom i stycken.” lovade han mig med ett leende som spelade i mungiporna. Jag kunde inte låta bli att le.

”Det är bäst om vi springer. Men jag tror inte huset i Chicago passar så bra.” sa Edward.

”Varför inte?” invände Jasper.

”Bella vet att det vore den bästa tillflyktsorten för oss.” sa jag bistert. ”Men vi måste placera oss någonstans där Jacob kan hitta oss.”

”Rosalie, snälla se efter vart Jacob är.” bad Esme. ”Så kan vi genskjuta dem och därifrån ta oss någonstans där Bella och Emmett inte hittar oss.” Hennes röst skälvde av smärta. Trots allt som hänt älskade hon dem båda fortfarande. Men jag hade inte förväntat mig något annat. De var fortfarande hennes barn, trots allt som hänt .

Jag slöt ögonen och koncentrerade mig hårt. Världen föll i bitar.

Min älskade Nessie och min mindre älskade Jacob befann sig alldeles för nära Bella och Emmett. Och de skulle snart bli hittade.

Hoppas ni tycker om det=) Kommentera gärna, både positiva och negativa (som är konstruktiva) hjälper mig att ta mig igenom dagen och fortsätta skriva =)

//Marielle=)

Hej=) Har kommit fram till ett nytt system med Roses, så fort jag har två kapitel klara så publicerar jag ett nytt. Jag skrev nyligen klart kapitel 7 så här kommer alltså det femte kapitlet. Blir kanske lite mer ojämn updatering såhär, men det blir enklare för mig att inte ha någon tidspress=)

Jag vill be er som inte gillade det fjärde kapitlet att ge det hela en chans. Det finns en förklaring till det hela, och den kommer i kapitel 7. Läs tills dess, och avskyr ni min förklaring också så kan ni sluta läsa för då har jag inget att ge er. Men jag anser att ni missar något om ni lägger av nu.

Ni som inte läst något/några av de tidigare kapitlena, klicka här så kommer ni till dem.

Kapitel 5

Jag var inte arg, jag var bara ledsen. Min älskade sen många år hade lämnat mig. Fast han var inte min älskade längre. I samma ögonblick han kysste Bella var han död för mig. För alltid. Frågan är vem jag är utan honom?

Carlisle hade räddat mitt liv den där hemska natten och även om det inte var ett liv jag önskade kände jag att jag var skyldig honom att stanna. Dessutom vet jag inte vart jag skulle ha tagit vägen om jag lämnat dem. De var de enda som visste vem jag var. Mor, far och alla de andra hörde till det förflutna och de trodde jag hade rymt iväg med en annan man. Det var Royce som hittat på den historian, han hävdade att jag sagt till honom att jag skulle lämna honom för en annan.

Men det var självklart inte sant. Fram tills den där natten hade jag trott att Royce var den rätte. Men nu när jag tänkt över det så himla många gånger visste jag att det inte varit så. Han älskade aldrig mig, jag var bara en i raden för honom, och tillräckligt vacker för att kunna bli hans hustru.

Emmett var så lik Veras Henry och han påminde mig om allt jag förlorat när jag slutade vara mänsklig. Det var anledningen till att jag räddat honom. Delvis. Men det var över nu.

Jag kallades tillbaka till verkligheten med ett ryck när jag kom att tänka på Nessie. Bella fick inte ta henne.

”Nessie!” flämtade jag.

”Ring Jacob Edward! Fort!” sa Alice. Edward plockade upp telefonen och slog Jacobs nummer.

”Hej” sa Jacob när han svarade.

”Har Bella kommit för Nessie?” frågade Edward snabbt.

”Nej, borde hon ha gjort det?” sa han förvirrat.

”Jacob ta henne och stick!” nästan skrek Edward i luren.

”Edward lugna ner dig, vad är det?” sa Jacob skrämt.

”Bella har stuckit tillsammans med Emmett.” sa Edward.

”Va! Är du säker? Bella och Emmett?” sa han chockat.

”Ja Jacob, de kysste varandra, tog varandra i handen och sprang iväg tillsammans, så jag är ganska så säker.” sa Edward ironiskt.”Kom igen, ta Nessie och stick. Jag tänker definitivt inte släppa henne till Bella.” fortsatte Edward. ”Men vart ska jag gå?” undrade han. ”Dra till Kina om du känner för det, lämna bara Forks.” sa Edward snabbt. ”Jag är på väg bort om två sekunder.” sa Jacob och la på.

”Han och Nessie är på väg bort därifrån nu.” sa Edward lättat. Alla andades ut, fast vi alla hört hela telefonsamtalet. Bella fick göra vad fan hon ville men någon rätt till Nessie hade hon inte så som hon ignorerat henne den senaste tiden.

Plötsligt ringde min mobil. Det var Bellas namn som stod på displayen.

”Det är Bella!” flämtade jag.

”Sätt på högtalare.” sa Carlisle spänt. Det var inte lätt för någon av oss.

Jag satte på högtalaren. ”Isabella…” sa jag fränt.

”Rosalie, var är min dotter?” nästan skrek hon i luren.

”Jag är hemma nu och här är en lapp från Jacob där han undrar om jag blivit galen. Det står också att du beordrade honom att sticka med Renesmee. Varför gjorde du så Rosalie?” fortsatte Bella skrika.

”För det första, Cullen Manor är inte ditt hem längre. För det andra så beordrade jag inte Jacob att ge sig av med Nessie och så står det inte på lappen heller det kan jag garantera. Alice också.” Jag kollade på Alice och hon nickade. Vi hade båda sett vad Jacob bestämt sig för att skriva.

”Men var är min dotter Rosalie?” skrek hon. ”Det berättar jag naturligtvis inte Isabella.” sa jag hätskt.

”Men jag är hennes mor, hon är min dotter!” sa Bella argt.

”Hon kallar inte ens dig för mamma längre.” sa jag argt.

”Nej och vem kallar hon mamma då?” sa Bella förargat.

”Mig.” sa jag enkelt.  Bella blev alldeles tyst.

”Det är sant Isabella.” sa Esme kallt. Om det var något Esme avskydde var det föräldrar som struntade i sina barn. Esme hade haft överseende med Bella i och med allt hon gått igenom den senaste tiden men nu var Esmes tålamod slut.

”Jag förstår inte hur du kunde göra så mot stackars Renesmee. Hon undrade förtvivlat var hennes mamma var i början och Rose och Edward försökte trösta henne så gott de kunde. Och till slut så betraktade Nessie Rose som hennes mamma. Och du kan inte beskylla Rose för det Isabella, det var ditt eget fel.” Esme var rasande.

”Vad Esme försöker säga Isabella är att både du och Emmett kan dra åt helvete.” sa Edward argt. Det var första gången han yttrat sig under samtalet.

”Edward jag är så ledsen.” viskade Bella.

”Jag vill aldrig se dig igen. Det vill ingen av oss. Och du kan hälsa Emmett att ingen vill veta av honom heller, särskilt inte Rose.” sa Edward lågt och så tog han telefonen ifrån mig och smällde igen den.

Ingen sa något på en lång stund.

Carlisle bröt tystnaden. ”Jag vet att det här är mycket att ta in, men vi måste börja springa igen om vi ska hinna till Eleazar och Carmen i tid. När kommer Jane och Demetri?” frågade han.

Alice ansträngde sig för att se efter. ”Deras flyg landar om en timme i Juneau, sen springer de till Carmen och Eleazar på en halvtimme. Det här är välplanerat, det kommer vara helt mörkt när de anländer så de behöver inte oroa sig för exponering.”

”Det kommer ta oss ungefär en och en halv timma att springa till Carmen och Eleazar, vi blev ordentligt försenade av hela grejen med Isabella.” sa Carlisle. ”Med andra ord måste vi skynda oss” fyllde Jasper i.

”Så sant som det är sagt.” sa Carlisle och rufsade om Jaspers hår.

”Hmpf, med tanke på att du bara är hundra år äldre än mig så vet jag inte om du får göra så.” sa Jasper med glimten i ögat. Vi började springa.

”Med tanke på att hundra år är längre än en genomsnittlig livslängd för människor så får jag faktiskt göra så.” sa Carlisle och gjorde det igen.

”Aro är ungefär hundra år äldre än Caius, men hur tror du Caius skulle reagera om Aro gjorde så på honom?” frågade Jasper skämtsamt.

”Tja, jag vet inte riktigt, du får väl fråga.” sa Carlisle och blinkade. Alla började skratta vid tanken på hur det ”kungliga” Volturi skulle reagera på en sådan fråga. Vampyrer kunde inte svimma, men det kanske finns undantag? I så fall skulle definitivt Caius svimma av chock, mer uppblåst varelse får man leta noga efter om man ska hitta någon. Han var väldigt besatt av sin kunglighet.

Det gick en timme, vi småpratade bara om oviktiga saker och retades sinsemellan. Ingen ville tänka på allvaret som väntade, eller allvaret som varit.

Men alla gjorde det ändå. Edward tänkte en del på Bella men jag stängde det ute. Jag behövde fokusera på det som väntade. Jane var riktigt farlig. Hon kunde inte påverka mer än en i taget men man ville inte bli utsatt för smärtan. Den var verkligen helt obeskrivlig. Hon hade utsatt mig för den när Cullens var på besök i Volterra när jag var ungefär 10 år gammal som vampyr. Carlisle tyckte att det var lämpligt att Aro, Caius och Marcus fick träffa de nya tillskotten i familjen, alltså mig och Emmett. Besöket var väl ganska lyckat om man bortser incidenten med Jane.

Hon ansåg att jag flirtade med hennes tvillingbror Alec och att det var därför hon använde sin gåva med Edward läste i hennes tankar att hon ville bestraffa mig för att jag var vackrare än henne. Aro i sin tur läste Edwards tankar och såg att Edward hade rätt och han bestraffade Jane. Hon fick inte släcka sin törst på en månad. Jag visste att det var en väldigt svår tid för henne och jag njöt varenda sekund eftersom jag visste att Jane led. Som jag led när hon torterade mig.

”Rose.” tänkte Edward och avbröt min tankegång. ”Jag måste berätta det här för dig, det förstör mig att jag inte sagt något förut. Jag är så ledsen.” Så började han berätta . Jag lyssnade och såg vad han tänkte. Hela min värld stannade upp. Jag tvärstannade och de andra stannade också där vi var mitt i den kanadensiska skogen.

”Du visste…” viskade jag plågat. ”Visste vadå?” frågade Esme förskräckt. ”Han visste att Emmett inte älskade mig längre.” sa jag kallt. ”Han har vetat det ända ifrån början.” fortsatte jag.

”Snälla Rose, låt mig förklara det för de andra.” bad Edward.

”Visst.” sa jag likgiltigt.

”Emmett har varit kär i Bella ända sedan hon flyttade hit till Forks.” sa Edward sakta. Esme skrek till av chock. Carlisle lade tröstande armen om henne.

”Och du har inte sagt något?” sa Esme tvivlande.

”Han är min bror Esme, jag kunde inte säga något, ens till Bella eller till dig Rose.” sa Edward urskuldande och jag visste att han såg på mig. Jag fortsatte stirra in i skogen. Den var vacker men jag kunde inte uppskatta den. Inte nu.

”Hur kunde du Edward?” skrek jag. ”Hur kunde du göra så mot mig?”

”Men hur kunde du låta det hända?” Jag kände Carlisles ilska ”Både Emmett och Bella är gifta och definitivt inte med varandra.” fortsatte han.

”Jag hade ingen aning om att de hade ett förhållande. Det senaste har jag inte hört Emmetts tankar men det är inget jag reflekterat över. Nu inser jag att Bella har haft sin sköld över honom.” sa Edward plågat.

”Jag kan inte hantera det här just nu.” sa jag tvärt.

”Men Rose.” sa Edward.

”Edward.” sa Carlisle varnande. Edward fattade vinken och höll sig tyst.  Även mentalt.

Vi fortsatte springa och vi nådde till slut Alaska. Några mil bort från Eleazars hus stannade jag. En syn forsade över mitt inre.

”De slår snart sönder deras vardagsrumsfönster. Vi måste springa fort nu det sista!” skrek jag och så satte vi fart igen. Vi fick snart syn på huset och jag tog täten. När vi nådde huset såg vi det trasiga fönster men jag beslutade mig för att vi skulle ta dörren. Eleazars och Carmens hus var byggt så ytterdörren ledde rakt in i tv-rummet och Jane och Demetri skulle anta att vi tog fönstret.

Jag sparkade in ytterdörren och där stod Jane och Demetri. Carmen låg på golvet, det var tydligt att Jane torterat henne. Eleazar satt bredvid henne på golvet.

När Jane såg oss började hon skratta. Hennes tankar var riktade på att Bella inte var med och hon tänkte precis rikta sin gåva mot mig. Jag log och hann rikta gåvan mot henne först.

Jag log skadeglatt mot henne och ökade hennes smärta. Jane ramlade ihop på golvet. Jag kände hur hon började tyna bort men jag struntade i det. Hennes tankar virvlade innan de fastnade på en enda människa. Aro Volturi.  

”Hon älskar Aro!” tänkte jag chockat och släppte taget om hennes gåva. Jag tog ett par steg bakåt i ren överraskning. Edward stirrade på mig.

”På riktigt?” frågade han.

”Du såg vad jag såg.” svarade jag.

Jane öppnade sina ögon. Jag spände mina ögon i hennes. ”Vi är många fler än er Jane, så akta dig för att använda din gåva. I så fall kommer du råka illa ut. Okej?” sa jag skarpt. Jane nickade.  Esme kopplade ett grepp på henne. Demetri såg rasande ut.

”Det gäller dig också Demetri.” sa Edward. Demetri nickade men såg fortfarande lika rasande ut. Jasper låste fast hans armar bakom ryggen på honom och viskade i hans öra. ”Försöker du dig på något är du död.” 

”Jane, du och Aro? På riktigt?” frågade Edward roat.

”Vi älskar varandra.” svarade Jane trotsigt. 

”Fel.” avbröt Jasper. ”Som du säkert känner till så har jag gåvan att känna av andra personers känslor och jag kan försäkra dig om att Aro aldrig känt kärlek när han har tittat på dig. Snarare förakt. Han har bara utnyttjat dig.”

Och med den kommentaren raserade Jasper hela Janes värld.

..................................................

Japp, där var det femte kapitlet. Hände väl inte så himla mycket där kanske, inte ett av de bättre kapitlen enligt mig, men det duger :D

Läs och KOMMENTERA! Personliga påhopp publiceras inte.

//Marielle=)

PS. Maries kommentar till förra kapitlet var så jävla bra!  

"Folks kommentarer är ju löjliga :P Hur skulle hon kunna ändra Stephenie Meyers syn på vampyrerna? Och det spelar väl ingen roll att Stephenie Meyer inte skulle ha skrivit såhär? Stephenie har dessutom inte så mycket med det här att göra, det är inte hennes fan fiction och Marielle får skriva vad hon vill, om hon så vill att Esme dödar Edward, Bella blir emo och Renesme tar över hela världen. Fortsätt skriv! :)"

Skrattar ihjäl mig så fort jag läser den, tack så mycket Marie!

Hejsan allihop, hoppas er helg har varit toppen. Det har i varje fall min varit, fylld med sol och bad=)

Här kommer det fjärde kapitlet av Roses Efter det här kapitlet har jag det femte klart och sen är kapitel sex snart färdigt också. Har haft en liten svacka i skrivandet, har hållit på med kapitel sex i flera veckor nu men inte vetat hur jag skulle skriva det men det lossnade tillslut och nu går det bra igen. Så det finns två kapitel till och sen så lär jag skriva en del fler ;D

Har ni inte läst de tidigare delarna? Tryck här så kan ni läsa dem.

Enjoy!

Kapitel 4

Det tog oss lång tid att springa.

”Vi springer bara rakt in.” sa Carlisle som sprang först av oss. ”De kommer höra oss men det ger dem mindre tid att förbereda sig om de inte får någon vidare förvarning om att vi kommer.” fortsatte han. ”Vi gör så här.” sa jag bestämt. ”Jag tar hand om Jane så tar ni Demetri.”

”Du får vara snabb Rose, använder Jane sin gåva mot dig först är det klippt.” sa Edward. Jag svarade ett kort ja, sen såg jag mig omkring där vi sprang. Alaska var så vackert men jag såg det inte ens. Det jag såg för mitt inre var Bella. Hon hade varit viktig för min familjs beskydd när Volturi kommit för Nessie men det var precis som hon inte kommit över det och nu trodde att hon var det enda som skyddade oss mot döden. Men så var det inte. Vi hade klarat rädda Alice och Jasper undan dem. Men Bella hade börjat bli outhärdlig med alla sina utläggningar om hur viktig hon var. Jag klarade snart inte av det längre. Men hon var inte så illa när hon var människa. Det var efter förvandlingen och efter striden hon blivit sådan här.

Jag kom plötsligt på att Edward kunde höra mig.

”Förlåt.” tänkte jag.

”Det gör inget Rose. Jag har själv tänkt i samma banor det senaste. Den Bella jag älskar finns inte längre. Hon försvann bit efter bit när hon upptäckte sin gåva.” svarade Edward i sina tankar.

”Har du tänkt göra något åt saken?” undrade jag försiktigt. Jag ville inte att han skulle bli upprörd. ”Jag måste prata med henne men jag vet inte hur.” svarade han.

”Jag kan prata med henne Edward. Jag vet hur svårt det skulle bli för dig.”

”Tack Rose, men jag måste nog göra det själv.”

”Var inte en sådan jävla gentleman hela tiden Edward.” fräste jag. ”Du måste inte göra allt skitjobb själv hela tiden. Du vet att det sårar Bella mindre om det är jag som säger det. Vi är faktiskt skyldiga henne det.”

”Du har väl rätt.” suckade han.

”Det har jag alltid.” svarade jag retsamt. Edward skrattade lågt.

”Vad är det Edward?” undrade Emmett nyfiket.

”Du har en rolig flickvän Em.” svarade han.

”Vi har faktiskt gift oss ganska många gånger genom åren så hon är faktiskt min fru.” sa Emmett lite surt. ”Men Rose älskar mig egentligen, visst gör du Rose?” sa Edward retsamt. Jag hakade självklart på.  Det finns inget roligare än att reta Emmett. ”Självklart gör jag det Edward älskling.” sa jag passionerat. Man riktigt såg hur Emmett började koka av ilska. Men då jag kysste Edward på kinden för att driva det hela lite längre hände det något.

Plötsligt var jag upptryckt mot ett träd. Med Emmetts hand tryckt mot min strupe. Givetvis gjorde det inte ont eller så, och att kväva en vampyr är en omöjlighet. Men det var en hotfull gest, det fanns inte en chans att jag skulle kunna komma loss själv.

”Emmett!” skrek Jasper och så drog han, Jasper och Edward bort honom från mig.

”Rose, jag är så ledsen…” sa Emmett ångestfyllt och försökte krama mig.

”Håll dig borta från mig.” skrek jag argt. Han fortsatte komma närmre. Då kom alla till min räddning och ställde sig emellan mig och Emmett.

 ”Nej Emmett.” sa Edward lågt.

”Vi har inte tid med din jävla svartsjuka nu Emmett.” fräste jag argt. ”Vi har några att rädda som ni alla kanske minns?” fortsatte jag.

”Vi måste fortsätta springa.” sa Carlisle.

”Klarar du dig Rose?” frågade Esme mjukt. Jag nickade och så började vi alla springa igen.

”Rose, jag är inte svartsjuk.” sa Emmett.

”Nej men visst.” sa jag ironiskt.

”Jag tycker bara att vi ska visa varandra respekt, man gör inte så när man varit tillsammans så länge som vi varit tillsammans.” fortsatte han.

”Emmett, du uppför dig som om du vore född på 1600-talet. Men det är faktiskt Carlisle som är det så därför tycker jag du ska hålla käften.” sa jag argt. Emmett fattade vinken och Carlisle fick en skrattattack som han tystnade ner väldigt snabbt när han såg hur ledsen jag var. Men Emmett tänkte inget som var riktat till mig så därför kunde jag stänga hans tankar ute ganska bra. Edward höll också sina tankar för sig själv. Och jag ansträngde mig för att stänga Edward ute.

Jag beslutade mig för att ta upp ett ämne ingen ville prata om. Bella.

”Jag står inte ut med Bella längre.” sa jag enkelt för att se om jag fick medhåll. Edward hakade på, han förstod att ingen skulle säga vad de tyckte om inte han sa vad han tyckte om Bella först.

”Bella har förändrats sen hon upptäckte sin gåva. Hon är inte den Bella jag älskar längre.” sa han med ett sorgset tonfall som sa så mycket mer än vad hans ord gjorde.

”Jag håller med. Hon är inte samma person längre.” hakade Jasper försiktigt på.

”Jag håller också med.” sa Alice.

”Jag ska prata med henne när vi kommer hem. Vi kan inte ha en sådan här grej mellan oss i en viktig tid som den här. Vi kommer bli tvungna att släppa Jane och Demetri när vi har hindrat dem. Annars kommer hela gardet komma väldigt snart. Släpper vi dem har vi mer tid.” sa jag bestämt.

”Rose?” sa Edward frågande.

”Ja?” sa jag irriterat. Varför skulle han alltid byta ämne så fort jag sa något smart?

”Har du slutat tänka eller något?” sa Edward. ”Nog för att jag är blond Edward men jag kan faktiskt tänka ändå!” replikerade jag tillbaka. Alice och Esme började fnissa. Jasper och Carlisle också men betydligt lägre. De hade sin manliga stolthet att tänka på. Det var bara Emmett som var helt tyst.

”Jag hör inte dina tankar Rose. De försvann för några sekunder sen.” sa Edward enkelt.

”Det är som om du har skölden.” fortsatte han fundersamt.

”Men det är omöjligt!” invände Carlisle. ”Bella måste vara alldeles nära isåfall.”

”Inom en radie på 9.22 mil.” sa jag hätskt. ”BELLA!” vrålade jag. Tillräckligt högt för att hon skulle höra om hon var inom radien. Nu när vi koncentrerade oss på att lyssna hörde vi henne tydligt.

”BELLA!” skrek jag igen. Hon rörde sig emot oss nu. Alla var väldigt spända, ingen visste hur det här skulle sluta. Ingen visste hur mycket Bella hört. Som tur var hade hon i alla fall inte hört min och Edwards tankekonversation.

Plötsligt stod hon bland träden med oss. ”Isabella.” sa jag kallt.

”Rosalie.” sa hon i samma tonfall.

”Vi pratade precis om dig. Vi vill att du antingen lägger av med storhetsvansinnet eller att du lämnar oss. För alltid” fortsatte jag kallt.

Ett sus drog igenom folkmassan. Jag hade sagt vad alla tänkte innerst inne, i lite grövre ordalag bara, men ingen trodde jag skulle våga säga det i hennes ansikte.

”Om jag går, går Renesmee.” sa hon chockat.

”Det är främst jag, Edward och Jake som har tagit hand om henne i månader Bella.” sa jag argt. Att hon ens vågade hota med Nessie. Precis som om Edward och Jake skulle låta Bella ta henne. Visst, det är Bellas dotter men inte ens Nessie ansåg att Bella var hennes mamma längre. Det hade hon börjat kalla mig för flera veckor sedan och Bella visste om det.

”Du vet mycket väl att Nessie började kalla mig för mamma för flera veckor sen. Jag berättade det för dig men du brydde dig inte ens. Du sa bara något om att du behövde träna på din sköld och så gick du.” fortsatte jag.

”Ja men vad spelar det för roll då?” frågade Bella. ”Jag behöver faktiskt träna på min sköld, ifall Volturi kommer eller så. Vem ska annars skydda oss?” fortsatte hon upprört.

”Och här har vi storhetsvansinnet jag pratade om. Kommer du aldrig fatta att vi klarar oss själva? Visst skölden förenklar saker och ting men vi klarar oss utan den. Vi har klarat av ett angrepp från Volturi som du inte känner till.” sa jag. Bellas ögon vidgades av chock.

”Ja men då var väl inte Jane och Alec med…” sa Bella men jag avbröt henne. ”Du vet mycket väl att Jane och Alec är mycket äldre än vad jag är. De är ju t.o.m äldre än Carlisle så det är klart att de var med.” suckade jag.

”Bara gå Bella.” sa Edward sorgset.

”Edward!” nästan skrek Bella. ”Sluta!”

 ”Den här gången lämnade du mig. Du har inte varit Bella sedan förvandlingen och det vet du. Den Bella jag känner skulle aldrig hålla på såhär.” sa han enkelt, men sorgen lyste igenom.

”Men…” sa Bella men hon blev genast avbruten.

”Bella lyssna. Bara gå. Sök upp Jenks och skaffa en ny identitet och försvinn bara.” Alice darrade på rösten. Det kunde inte vara enkelt att bryta med sin bästa vän men Alice visste att den Bella hon kände inte fanns längre.

”Esme, Carlisle?” Nu sökte Bella efter stöd. Båda skakade på sina huvuden. ”Bella du har inget stöd här. Bara gå.” sa jag.

”Hon har visst stöd.” sa Emmett. ”Jag står bakom henne till 100 %. Jag älskar henne.”

Jag skrek till av chock.

Sedan kysste Emmett Bella. Jag såg i deras tankar att detta och mer, hänt förut.

”DIN JÄVEL” skrek jag och tog tag i Emmett och slängde in honom i ett träd. ”DIN SKENHELIGA JÄVEL! DU SÄGER ATT JAG SKA VISA DIG RESPEKT! DU ÄR JU HELT JÄVLA GALEN!” skrek jag. Emmett tystade mig väldigt effektivt med en örfil. Då kastade sig både Jasper och Edward över honom.

”Du skulle bara våga göra om det där!” morrade Jasper.

”Vad ska jag inte göra om? Kyssa Bella har jag definitivt intentioner att göra även i framtiden, men slå Rose kommer jag inte kunna göra mer eftersom jag kommer lämna er alla tillsammans med Bella.” sa han hetsigt. Emmett var som galen. Såhär hade ingen sett honom förut.

Så var båda borta. De tog varandras händer och sprang.

”Hände det där verkligen?” sa Esme matt. ”Jag tror det älskling.” svarade Carlisle lite förvirrat. Jag och Edward bara stirrade ut i luften. Våra partners hade rymt med varandra.

Säger som vanligt, läs och kommentera!

Kram!
//Marielle=)

Här kommer tredje kapitlet från min fanfic "Roses". Inte läst de tidigare delarna? Leta då upp kategorin FanFiction i vänsterkolumnen så kommer ni till de första kapitlen. Det här kapitlet är lite annolunda än de andra men jag hoppas ni gillar det!

Kapitel 3.

”Jane, kom hit.” Det var Aro som kallade på mig. Jag slöt genast upp vid hans sida.

”Vad är det herre?” frågade jag underdånigt.  Det var ett spel vi spelade. Egentligen älskade han mig. Inte Sulpicia. Men han kunde inte lämna henne. Då skulle hans ledarskap gå förlorat. Men mig gjorde det inget, bara att jag fick vara nära honom betydde allt.

”Du ska åka till New York Jane!” sa han glatt.

”Vad menar Ni herre?” frågade jag

”Hur vågar du?” frågade Caius argt. Jag hörde en fnysning och vände mig om. Självklart var det Demetri, alltid redo att håna mig. Dessutom hade Volturi förbjudit mig att använda min gåva mot honom. Och Volturi löd man om man ville förbli i livet. Jag undrade var Marcus höll hus. Förmodligen satt han i sitt rum och sörjde sin dumma fru.

”Såså Caius lugn.” sa Aro glatt ”Du ska åka dit och skaffa… Mat.”

”Mat?” upprepade jag frågande. Caius fick ett rasande uttryck i ansiktet.

 Jag var alltid så osäker i Caius närvaro, sa man eller gjorde man fel sak blev man omedelbart bestraffad.

”Mat, okej. Förlåt mig för min tvekan Herrar, men det har aldrig varit min uppgift förut."

”Det är ingen fara Jane. Det var Caius idé och det är hans beslut. Vi måste ta amerikaner också, det är ett bra sätt att undvika misstankar.” sa Aro halvsjungande och drömmande.

”Vill du att jag ska leta upp folk som ingen saknar i USA?” frågade jag ondskefullt. Att göra det kunde bli kul. Att använda min gåva var alltid roligt. Det fick jag lov att göra på mat.

”Precis så Jane.” svarade Caius bistert.

”Det skulle vara en ära Herre.” svarade jag honom vördnadsfullt.

 ”Vill du att jag ska gå själv eller ska jag ta med mig någon?” frågade jag Caius.

”Du måste ta med dig Demetri flicka.” sa Caius hånfullt. Jag hade ingen aning om varför just Demetri var tvungen att följa med, men det var som sagt bäst att inte säga emot Caius.

 ”Naturligtvis herre, naturligtvis.” mumlade jag underdånigt. Jag hatade när han kallade mig flicka. Visst, kroppsligt var jag 15 år men till sinnet var jag flera hundra år.

”Ska jag ta med mig någon mer herre?” frågade jag lågt. Bättre att bli hånad av Caius nu, än bli straffad av honom senare för slarv var hur jag resonerade.

”Nej det behövs inte.” halvsjöng Aro.

 ”Seså, gå nu. Ni får åka reguljärt till New York.” sa Caius elakt.  

 Jag svepte högdraget förbi Demetri som stod vid dörren. Jag ignorerade hans försök att säga något till mig och gick mot tunneln ut från Volterra.

 ”Han vet hur han kan hitta mig.” tänkte jag elakt. Demetri han ifatt mig efter en stund.

”Jane, jag har identitetshandlingarna här, vi är redo att åka.” sa han i ett uttryckslöst tonfall.

”Visst.” sa jag kort. Vi gick igenom tunneln och tog oss till flygplatsen.  Vi köpte flygbiljetter till New York och satte oss för att vänta.  Som tur var hade både Demetri och jag stillat vår törst föregående natt.  Vi satte oss på en bänk med varsin mugg kaffe i handen. Givetvis drack vi inget men att verka mänsklig är en av de viktigaste sakerna som finns om man lever i vår värld. Jag tänkte på den kommande flygresan och darrade av rädsla. Demetri uppfattade det givetvis och fnös ljudligt. Han förstod inte min rädsla. Rädslan att svika Volturi, svika Aro, genom att ge vika för min törst som alltid var stark bland människor oavsett hur mycket blod jag druckit innan. Flygrädsla är ett vanligt fenomen även för människor.

Men de var naturligtvis inte rädda av samma anledning jag var det.

Flygresan till New York gick smärtfritt, det var nästan bara jag och Demetri som reste i första klass. Vi fortsatte från New York till Alaska i privatplanet som befann sig i New York. Jag suckade lättat när vi nådde marken. Det var något med att flyga som fick mig att känna mig så maktlös. Demetri märkte det förstås och fnös hånfullt. Plötsligt ringde min mobil. Det var Caius nummer. Jag grimaserade men svarade givetvis.

”Det är Jane Herre.”

”Du och Demetri ska inte hämta mat. Ni ska till Alaska, så fort som möjligt.”

”Vad ska vi göra där?” frågade jag snabbt.

”Hämta Eleazar, till vilket pris som helst. Ta privatplanet, det står där det brukar stå. Snabbt.” Och med det lade han på luren. Demetri hade givetvis uppfattat allt och vi tog oss snabbt till hangaren där privatplanet stod och det lyfte snart.

”Var är Eleazar?” frågade jag.

”Han är i sitt hus och Carmen är också där. De är i samma rum.” svarade Demetri.

”Meddela mig om de flyttar på sig.”

Efter en kort flygtur var vi framme. Vi stal en bil och körde mot Eleazar och Carmens hus. Efter en stund var det inom synhåll. Vi satt kvar i bilen och planerade lite. Jag skulle vara den aktiva, han skulle bara stå och se hotfull ut och prata litegrann. Vi sprang fram till huset.

”På tre.” viskade jag. ”Ett, två, tre!”

Jag krossade vardagsrumsfönstret och hoppade smidigt in i vardagsrummet där Eleazar och Carmen satt framför en tv.

 ”Aro behöver dig för ett jobb.” sa jag till en skräckslagen Eleazar.

 ”Aldrig, när jag lämnade Volterra, lämnade jag er för gott.” Eleazar försökte sig på lite patetiskt motstånd. Jag hånskrattade och riktade min gåva mot Carmen. Hon föll ihop på golvet under plågofyllda skrik.

”Sluta, sluta!” skrek Eleazar desperat. ”Vad vill ni att jag ska göra? Jag gör vad som helst.” fortsatte han skrika.

”Du behöver följa med oss Eleazar.” sa Demetri hotfullt. Jag fortsatte rikta min gåva mot Carmen. ”Hur ska det här bli Eleazar? Ska du följa med godvilligt eller ska jag behöva tortera Carmen till döds först?” frågade jag ondskefullt.

”Jag följer med.” sa han med ögonen fyllda av smärta. ”Sluta bara göra Carmen illa.”

Plötsligt hörde jag något komma emot oss i en oerhörd fart. Det kunde bara betyda en sak. Andra vampyrer. Jag såg på Demetri att han också hört dem och jag fokuserade bort min gåva mot Carmen. ”Stanna där ni är!” väste jag hotfullt åt Eleazar och hans kära hustru, och efter det jag nyss gjort mot Carmen vågade de inte göra annat.

Plötsligt sparkades ytterdörren in och sju vampyrer stod i samma rum som mig. Cullens, tänkte jag. Självklart hade den där lilla… saken sett oss komma. Men jag undrade varför de dröjt så. Hon borde sett oss innan vi ens lämnade Italien. Jag började skratta när jag såg att skölden inte var med. Detta skulle bli en enkel match. Jag skulle precis rikta min gåva mot blondinen som jag mot min vilja måste erkänna var snyggare än mig, mycket snyggare än mig, när hon hånlog mot mig. Och plötsligt kände jag en smärta som var så stark att jag inte ens kunde skrika. En smärta som kändes värre än förvandlingen till vampyr. Jag såg in i blondinens ögon och det var förakt och hån jag såg där. Och skadeglädje. Plötsligt förstod jag att det var min egen gåva som användes mot mig. Och att det var blondinen, Rosalie, som använde den.

Jag föll ihop. Hon måste ha satt in min gåva på högsta effekt, smärtan var olidlig. Jag kände hur jag sakta började tyna bort. Jag tänkte på Aro. Vår kärlek. Då upphörde smärtan, lika plötsligt som den kommit.

Kommentera gärna, det betyder jättemycket för mig!

Puss!

//Marielle=)

Här kommer andra kapitlet av "Roses" som utlovat. Har ni inte läst första? Klicka då här så kommer ni dit. 

Jag har läst alla kommentarer på det förra kapitlet och tagit till mig det ni skrivit. Dock har jag ända till kap 5 färdigskrivet så då är det svårt att gå in och ändra m.m Gjorde dock så att det blir ny rad när någon säger något, tack till er som skrev det! Blev verkligen mer lättläst. Nu ska jag inte tjata mer, läs och kommentera :D

Roses - Kapitel 2

Vi tog en paus men efter en timme samlades vi igen. Bella, Edward och Nessie tog samma halvt sönderslitna soffa, Jag, Emmett, Alice och Jasper tog en och Carlisle och Esme satte sig tätt ihop i en fåtölj.

”Till och börja med måste vi underrätta varulvarna.” sa Carlisle. Edward förflyttade sig omedelbart till köket och ringde Sam.

”Sedan måste vi lägga upp en plan ifall Volturi får reda på Roses gåva.” fortsatte han.

”Vi måste samla in folk som vi gjorde när de ville förinta Nessie.” sa jag. Fast den här gången måste vi be dem slåss.”

Edward kom tillbaka in i rummet och avbröt Carlisle som tänkte protestera mot det jag sa.

 ”Sam och Jacob är här om några minuter. Jag föreslår att vi fortsätter med samtalet när de anländer.” sa han lågt.

 ”Rose.” tänkte Edward och fångade min uppmärksamhet.

”Jag offrar inte Bella och Nessie för dig. Du är inte värd det.  Du måste ge dig av innan du förintar familjen. Vi klarar aldrig en fight mot Volturi. Ge dig av nu innan varulvarna kommer och innan Alice ser det hela. NU!” tänkte Edward.

Hans ton var bitsk och jag kände hur hela honom fylldes med ett starkt hat. Jag tänkte på Emmett och Edward förstod det. ”Om du verkligen älskar Emmett lämnar du honom och därmed låter du honom leva” tänkte Edward hårt. ”Så, gå nu.” 

”Jag måste vara ensam en stund.” mumlade jag och reste mig upp. Jag hämtade pengar i mitt och Emmetts rum. Jag kom fram till att döden var det bästa alternativet för mig. Precis när jag skulle hoppa ut genom fönstret hörde jag snabba steg i trappan. ”Helvete, Alice såg mig” muttrade jag.

Men det var Jasper som stod där.

 ”Varför ger du dig av Rosalie? Och vart tänkte du gå? ” frågade han argt.

 ”Hur kunde du veta…?” sa jag förvånat. Han använde mitt riktiga namn. Skit.

”Jag kan inte känna av dina känslor med min gåva, men jag kände iallafall att något var på tok. Varför tänkte du gå?” sa han enkelt. 

”Du hörde inte vad Edward tänkte.” sa jag rasande.

”Exakt vad tänkte Edward.” sa Jasper i en neutral röst men jag kände hur raseriet växte i honom. Jag använde inte hans egen gåva till att lugna ner honom. Edward skulle få en rejäl utskällning.

”Han tänkte att han inte var beredd att offra familjen för mig! Han tycker inte jag är värd det.  Så han sa åt mig att ge mig av.” sa jag argt. Jaspers ögon blixtrade till i ursinne.

”Vart tänkte du gå?” frågade han.

”Jag tänkte göra Jane förbannad. Kan jag inte leva med familjen, med dig, tänker jag inte leva alls.” Han vände på klacken och sprang ut ur rummet och ner för trappan.

 ”EDWARD!” vrålade han.

”Jazz, nej, låt bli.” sa jag förtvivlat. Jag ångrade att jag inte lugnat ner honom, men det var för sent. ”EDWARD, ROSE! KOM HIT NU!” skrek Jasper. Han hade inte behövt skrika, det hade räckt med en viskning så hade vi båda hört det. Men Jasper var arg. Riktigt arg. Jaspers ilska var annorlunda mot t.ex Emmetts. Till skillnad från Emmett så blev Jasper sällan arg. Men när han väl blev arg så var han riktigt arg. Och som tur var så var det inte mig han var arg på. Han hade gått in i köket. När jag kom dit var Edward redan där.

”Edward vad i helvete gjorde du så för?” sa Jasper förbannat.

”Jag tycker att Rosalie ska lämna oss.” svarade Edward hetsigt. ”Om hon bara gömmer sig så får Volturi aldrig vetskap om hennes gåva.”

”Rose tänkte inte gömma sig. Hon tänkte göra Jane förbannad. Och du vet vad som händer ifall Jane blir arg.” sa Jasper argt.

Bilder flög genom Edwards huvud. Det senaste tillskottet i vaktstyrkan hade gjort henne arg. Det räckte för att hon skulle göra processen kort med honom. Hon hade blivit bestraffad av Aro. Men hon skulle inte tveka att göra det igen. Allt det här hade Aro berättat för Carlisle när han varit i Italien på besök ett par veckor tidigare. Aro tyckte att det var en mycket roande historia. Det tyckte inte Carlisle.

”Jag… Jag trodde inte…” Edward var chockad. Tankarna virvlade runt i hans huvud. Jag hörde i hans tankar att han var väldigt skrämd av det han nästan gjort. Och en stark skamkänsla spred sig snabbt genom hans kropp. Jag ökade den med hjälp av Jaspers gåva. Alice kom in i rummet och tog tag i Edward och släpade med sig honom därifrån. I hennes tankar hörde jag att det var för att jag skulle få lugna ner mig lite. 

Emmett tog tag i mig och ledde in mig i vardagsrummet igen. Han gick tillbaka ut, antagligen för att hämta Edward. I vardagsrummet satt nu även Jacob och Sam, men de båda reste sig upp och tog med Nessie därifrån.  Jag satte mig i soffan bredvid Emmett igen och stirrade rakt ut i luften. Jag kände mig otroligt sårad över vad Edward tänkt. Alice kom tillbaka med Edward och jag förlorade kontrollen över mig själv.

”HUR KUNDE DU?” skrek jag. ”HUR KUNDE DU TÄNKA SÅ? JAG TÄNKTE DÖ EDWARD! DÖ! FÖRSTÅR DU DET?”

Jag var helt från vettet nu. Jag sprang fram till honom för att anfalla honom men Emmett och Jasper hindrade mig. Som tur var. Jag var så arg att jag hade skadat honom. Utan tvekan. Vilken tur att varulvarna tagit med sig Nessie därifrån.

”Är det sant Edward?” Det var Esme som yttrade sig. ”Sa du till Rose att ge sig av?” sa hon med stark besvikelse i rösten. ”Hur kunde du Edward? Om det inte hade varit för Rose hade vi inte haft Nessie! Vi alla är skyldiga henne så mycket. Hade inte Rose varit där för Bella hade du lyckats övertala Carlisle att ta bort henne, det vet du. Och hade han inte tagit bort henne hade du gjort det själv. Men Rose lät dig inte. Hon gav oss Renesmee.” Smärtan lös ur Edwards ögon. Han hade svikit oss alla.  

”Rose. Det finns inga ord som kan beskriva hur ledsen jag är.” sa Edward med bruten röst. Jag hade lugnat ner mig och lyssnade nu. ”Jag menade inte vad jag sa. Jag tänkte bara på mig själv. Kan du någonsin förlåta mig?” sa han med en röst som dröp av förtvivlan och skuldkänslor. Allt jag hörde i hans tankar var ursäkter. Jag kände hur dåligt han mådde. ”Jag förlåter dig Edward men jag fattar inte hur du kunde säga så till mig. Jag bad inte om den här gåvan. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag inte hade fått den. Men jag har den. Och får Volturi reda på det här vilket de får, för jag kan inte undvika dem i all evighet så får vi ha en plan. Om ni vill att jag dör gör jag det. Om ni inte vill att jag ska dö gör jag inte det och då lär det bli en strid. En strid som vi kanske förlorar. Frågan är vad vi är beredda att offra?”

”Naturligtvis låter vi dig inte dö.” sa Carlisle chockat.

”Men om det skulle undvika att skada familjen…” protesterade jag.

”Det skulle inte hjälpa familjen.” sa Carlisle. ”Du har för mycket information om oss. Du kan inte låta Jane döda dig utan att hon torterar dig först och tar reda på allt. Och om du ska dö gör du det på Janes villkor, vilket innebär tortyr. Och det lär bli svårt att hitta andra vampyrer som är villiga att döda dig. Det skulle säkert gå, men det är inget lämpligt alternativ.”

”Han har rätt vännen.” sa Esme. ”Fast vad Carlisle egentligen menar är att vi skulle sakna dig för mycket.” Det sa hon med rösten fylld av värme och kärlek. Jag kände mig generad och bestämde mig för att byta ämne.

”Jag har inte utforskat alla gåvorna än Carlisle.” sa jag.

”Låt oss då göra det. Ska vi börja med skölden?” Jag nickade.

 ”Bella.” sa Carlisle enkelt.

Bella reste sig motsträvigt upp och kom fram till mig där jag stod mitt på golvet.”Jasper kan du känna hennes känslor?” frågade hon.

”Nej.” blev svaret.

 ”Märkligt. Han kan ju känna mina. Det är som om du tar min gåva och förstärker den.” sa hon förbryllat.

”Jag såg henne inte.” sa Alice långsamt.

 ”Va?” sa jag förvirrat.

”När du bestämde dig för att ge dig av Rose. Jag såg dig inte. Visst, jag ser inte allt du tänker göra, men en sådan stor grej som att du tänkte dö borde jag verkligen ha sett.”

”Kanske är min gåva att jag förstärker de gåvorna som finns i min närhet.” sa jag.

”Men min gåva då? Du hör väl bara tankar precis som mig.” invände Edward.

 ”Rose, har du testat att röra vid någon samtidigt som du koncentrerar dig på Edwards gåva? Edwards gåva kanske förstärks till Aros på något sätt?” sa Jasper tankfullt.

”Men hon borde inte behöva ta i folk för det. Det vore ju en begränsning.” invände Esme.

”Jag har en teori.” sa Carlisle.

”Åh för ovanlighetens skull.” tänkte jag skämtsamt. Men jag älskade Carlisles teorier. De stämde väldigt ofta.

”Jag har ofta tänkt att det kanske finns ett visst antal kategorier inom gåvorna. Kategorier som tankeläsning, spårning och sköldar osv. Ett visst antal kategorier med nivåer inom kategorierna. Kanske Rose tar gåvan hon tillfälligt besitter upp till nästa nivå samtidigt som hon besitter just den förmågan personen hon ”lånar” gåvan av har. Som med Bellas sköld. Den hindrar folk från att ta sig in i hennes huvud. Kanske nästa nivå är att de inte kan se eller påverka det fysiska av henne ” sa Carlisle tankfullt.”Så besitter hon två nivåer. Eller något. Det här är som sagt bara teorier och väldigt diffusa sådana också.” sa Carlisle med ett leende.

”Jaspers gåva då?” invände jag. ”Jag kan väl bara göra som han kan.”Nej Rose. Du kan påverka flera personer samtidigt fast med olika känslor eller hur? Du kan t.ex göra Carlisle ledsen och Esme glad samtidigt” frågade Jasper.”

”Ja…” sa jag förvirrat.

”Det kan inte jag.” sa Jasper lugnt.

”Ja, det här stödjer ju min teori.” sa Carlisle. ”Om vi går vidare till Alice gåva. Där är det självklart vad som har förbättrats.”

”Är det?” frågade jag tvivlande.

”Din första syn involverade Nessie. Alice kan inte se henne.” sa Carlisle. ”Edward beskriv din gåva för Rose så noggrant du kan så får vi se om det är samma hon upplever.” fortsatte Carlisle.

”Det är inte så komplicerat.  Jag hör det folk tänker i samma ögonblick som de tänker det. Folks ”tankeröst” är ofta samma som rösten man pratar med. Ja det är nog allt.” sa Edward nästan urskuldande.

”Det är precis så jag också uppfattar gåvan Carlisle.” sa jag.

”Rose, rör vid mig och fokusera på Edwards gåva så hårt du kan.” Jag rörde vid Carlisles arm och letade mentalt upp Edwards gåva. Jag hittade den inom mig och jag fokuserade på den så starkt jag bara kunde. Det var som om jag bröt förbi en spärr för plötsligt strömmade Carlisles tankar till mig.  Nu visste jag att han älskade oss allihop djupt. Plötsligt förstod jag vilket intrång det här var. I samband med Jaspers gåva var det här otroligt. Jag fick tillgång till saker som Edward fått tillgång till. Jag släppte Carlisle.

”Var det där som Aros gåva?” frågade jag Carlisle. ”Ja fast ännu mäktigare. Du hade ju även tillgång till mina känslor.” sa han.

 ”Det där var märkligt.” sa fortsatte han.

”Vadå.” undrade jag. Hur kunde det vara märkligt för honom, han hade ju känt det förut när Aro tagit i honom.

”Jag hörde mig själv. Du förde över det du hörde till mig. Jag skulle tro att det var via Nessie.”

 ”Men Nessie är ju inte ens här. Hon är ju och leker med Jacob och Sam i sitt sovrum i andra änden av huset.” Och huset var stort. Jag hörde dem leka. De var fortfarande i Nessies rum.

”Carlisle, hur långt bort kan jag vara från de med gåvor utan att tappa kontakten tror du?” frågade jag skakigt. ”Ta med dig Emmett och spring. När du inte hör hans tankar längre bryts kontakten” sa Carlisle.

Vi sprang ut. Jag hörde hans tankar virvla runt i huvudet på honom. När vi sprungit en stund tystnade hans tankar. Jag stannade oss i exakt samma ögonblick.

”9,22 mil.” sa Emmett tyst. ”Det här är helt otroligt Rose! Du fattar vilken gåva den här gåvan är till hela familjen?” Han log när han hörde hur konstigt det lät.

”Gåva? Till familjen? Är du helt dum i huvudet Em? Min gåva kommer göra slut på oss alla.” Emmett bara tittade på mig, jag förstod inte hans resonemang och han förstod inte mitt. Vi hade precis börjat springa tillbaka när jag fick en syn.

Jag stannade och satte mig på en sten och synen spelades upp för mitt inre. När den var klar tittade jag på Emmett och sa ”Vi måste tillbaka till familjen. Nu!”.

 Vi sprang så fort vi kunde hem, det tog bara någon minut. Vi kom in i rummet och Carlisle tittade på mig.

”Har det hänt något Rose?”

”Alice såg du vad som kommer hända?” avbröt jag. Hon nickade.

”Jag ville inte berätta förrän du kom.” sa hon försiktigt.

”Alice, Rose vad såg ni?” frågade Esme oroligt. Åh vad jag hatade att göra Esme upprörd.

”Jane och Demetri kommer hit till USA.” svarade jag.

”De ska hämta Eleazar.” fortsatte Alice.

”De har något slags jobb till honom och Jane torterar Carmen tills han går med på det.” sa jag.

 ”Vi kan inte låta detta ske.” sa Carlisle chockat. ”Men hur kan vi hindra Jane utan att exponera Rose?” frågade Jasper försiktigt.

”Vi behöver Roses gåva om vi ska kunna övervinna Jane, min gåva hindrar henne men så fort jag släpper skölden anfaller hon igen och exponerar vi Rose så kommer Jane och Demetri naturligtvis informera Volturi.” fortsatte hon tveksamt.

”Volturi får reda på min gåva förr eller senare, de kan inte få Eleazar.” sa jag bestämt.

”Jag gissar på att de behöver honom för att se ifall deras ”receptionist” har någon gåva eller inte, Aro har funderat en del på det, bestämt sig för att göra om henne, sen ångrat sig och så vidare.” sa Alice. ”Men är det så viktigt då?” frågade Jasper.

 ”Men älskling, vad skulle du tycka om Jane dök upp här och skulle hämta dig bara för att Aro behövde dig?” frågade Alice med ett leende.

”Ehm, ja det förstås.” sa Jasper med ett skratt. ”Men det här är upp till dig Rose.” sa Carlisle lågt. ”Det är trots allt ditt liv det här handlar om.” fortsatte han.

”Vad tror du om mig egentligen?” utbrast jag. ”Visst, jag är en aning självcentrerad.” Alla började fnissa okontrollerat, till och med Carlisle. ”Men jag är inget monster för guds skull. Klart att vi åker dit. Volturi måste jag ta itu med förr eller senare och jag vill inte att Carmen ska bli skadad eller att Eleazar ska bli utnyttjad.” Återigen kollade alla på mig. Den här gången med förvånade uttryck. De trodde väl att jag skulle vilja gömma mig under en sten eller något för att skydda mig själv. Men där fick dem!  Ha!

Plötsligt fick jag en ny vision. Jag såg att Alice också fick den. Jag såg hur de snart skulle anlända till Alaska.

”Vad i helvete!” tjöt Alice.

”Hur kunde det där hända?” frågade jag häpet. ”Vi måste springa nu, de landar i Alaska om bara några timmar.” fortsatte jag snabbt.

 ”Men hur kunde synen dröja så?” undrade Jasper. ”Vi får ta reda på det sen, nu måste vi skynda oss!” sa Carlisle.

 ”Bella, stanna hemma med Nessie och varulvarna. Då är åtminstone ni säkra.” sa Edward.

”Hur ska ni klara er utan min sköld?” frågade Bella nästan… otrevligt. Märkligt, något måste vara på gång.

”Vi klarade oss innan du kom till oss, varför skulle vi inte klara oss nu?” frågade jag bitchigt.

 ”Rose!” sa Carlisle varnande.

”Men Rose har rätt Bella, vi klarar oss. Informera varulvarna om det som hänt.” fortsatte Alice lite nedlåtande.

”Hon har kommit med sådana kommentarer ett tag, jag vet inte vad det är med henne.” tänkte Alice. Jag bestämde mig för att prata med Alice om det, jag såg hur hon fick en syn och när den var över blinkade hon åt mig. Hon hade förstått.

Skriv gärna en kommentar :D

//Marielle

Hej allihop, Marielle här. Det är så att min favoritkaraktär i The Twilight Saga faktiskt är Rosalie, jag har alltid tyckt att hon har så mycket mer att säga än vad Stephenie Meyer låter henne säga så jag har tagit saken i egna händer och skrivit en fortsättning på "Så länge vi båda andas" ur Rosalies perspektiv. Jag har skrivit några kapitel och tänkte lägga upp första här så får ni säga vad ni tycker och om ni vill läsa fortsättningen, deal? Jag vill även gärna ha synpunkter på vad som klan bli bättre osv, jag har inget emot kritik så länge den är konstruktiv.

Iaf, här kommer ficen "Roses" skriven av mig.

Kapitel 1

Om jag hade kunnat sova hade det här definitivt varit en dröm. Jag satt och tittade på en film med Alice när det hände. I mitt huvud såg jag Nessie ta ett par av Esmes högklackade skor och gå runt i dem. Jag förstod inte var den tanken kom ifrån men letade genast upp Nessie men hon lekte med Carlisles stetoskop som han uppenbarligen glömt här hemma. Jag gick tillbaka till Alice och filmen, och efter ungefär en timme, precis när filmen var slut ropade Jasper. ”Haha! Rose, Alice, kom och kolla vad Nessie gör.” Jag och Alice gick dit och vad gjorde Nessie? Jo, hon gick runt i Esmes skor. När vi stod och tittade på Nessie kände jag mig märkligt medveten om känslorna i rummet. Jag visste att Jasper var törstig och att Alice var lycklig. Jag kände mig förvirrad. Vad var det som hade hänt? Varför kunde jag helt plötsligt behärska de andras gåvor?

Jag bestämde mig för att leta upp Edward. Om jag kunde höra tankar om jag var i närheten av honom, var något fel. I så fall hade nog även jag en gåva. Gåvan att

absorbera andras förmågor.

Innan jag gick ner till Edwards och Bellas stuga var jag tvungen att samla tankarna. Om jag hörde hans tankar vilket jag trodde att jag skulle göra var jag helt enkelt tvungen att hålla mina egna tankar i schack. Bella var och hälsade på Jacob som tur var, då behövde jag inte bekymra mig för hennes sköld i alla fall. Jag ner till stugan och gick rätt in. ”Edward, kan jag få tillbaka skivan du lånade av mig igår?” frågade jag obekymrat. ”Emmett vill ha den tydligen.” Jag hörde hans tankar men jag tänkte inte på dem och det verkade fungera, för Edward märkte ingenting. Han kom fram till mig med skivan i handen. ”Varsågod.” sa han vänligt. ”Tack.” sa jag och gick ut därifrån.

Det jag egentligen redan vetat hade nu bekräftats. Jag hade en gåva.  Men att få svaret på den frågan ställde bara ännu fler frågor. Varför hade jag fått en gåva efter så lång tid? Jag hade varit vampyr i nästan 100 år nu. Såvitt jag visste hade en sådan här sak aldrig ägt rum. Hade man en gåva uppenbarade den sig i samma ögonblick man blev vampyr. Men jag skulle bli tvungen att prata med Carlisle om saken. Jag suckade. Jag orkade inte med det just nu. Jag bestämde mig för att ta med Nessie till dammen. Det borde få mig att slappna av lite. Jag gick upp till huset där Nessie fortfarande gick runt i Esmes skor.

”Nessie, vill du följa med moster ner till dammen?” frågade jag med ett leende. ”Jaaa!” utbrast hon glatt. Efter lite övertalning tog hon på sig vanliga skor och vi gick ner till dammen.  Vi pratade och skrattade och tiden flög. Tillslut kunde jag inte skjuta upp samtalet med Carlisle längre. Jag ropade på Jasper. ”Jasper, kan du ta Nessie ett tag? Hon försöker bada med kläderna på och behöver vaktas.” sa jag. ”Och Bella verkar vara utom hörhåll som vanligt.” Jasper dök omedelbart upp och sa. ”Självklart Rose, vart ska du?” Jasper var som alltid nyfiken. ”Jag måste prata med Carlisle.” sa jag undvikande. ”Okej, hälsa honom att han kan ringa mig om han behöver nya papper. Jag har ett möte med Jenks om en halvtimme.” sa Jasper.

”Självklart säger jag till honom om det. Vi ses senare Nessie” ropade jag åt min älskade brorsdotter som samtidigt var min systerdotter. Den märkliga halvvampyren.  Jag gick till garaget och satte mig i min röda BMW och startade den. Jag backade ur garaget och körde mot sjukhuset där Carlisle arbetar. Jag funderade på hur jag skulle säga det till honom. Sanningen naturligtvis men hur jag skulle säga den visste jag inte. Det var en högst oväntad och omvälvande nyhet. Jag bestämde mig för att vara rakt på sak. Jag svängde in på sjukhusets parkering och parkerade. Jag gick ur bilen och låste den.

Jag fortsatte in på sjukhuset och gick fram till receptionisten. ”Hej, jag heter Rosalie Hale och jag är Carlisle Cullens dotter. Skulle du kunna ordna att han kom hit? Det är viktigt.” sa jag med ett hypnotiserande tonfall. Hon var helt paralyserad av min skönhet. Det blev alla. ”Skulle jag kunna få prata med Dr. Cullen? frågade jag igen med ett roat tonfall den här gången.” Åh, javisst, jag ska genast ringa efter honom.” sa hon förvirrat. Jag log för mig själv. Det är egentligen ganska intressant att jag kan framkalla en sådan reaktion på folk. Receptionisten ringde efter Carlisle och han dök upp efter en liten stund. ”Hej Rose, vad är det?” sa han lågt. Han visste att jag inte skulle söka upp honom på det här sättet utan anledning.

”Jag behöver prata med dig. I enrum.” sa jag med en menande blick mot receptionisten. Han tog med mig till sitt kontor och han satte sig i sin stol bakom skrivbordet. Själv satte jag mig i besöksstolen. ”Carlisle, någonting har hänt med mig. Jag har fått en gåva.” sa jag sakligt. ”När jag är runt Edward hör jag tankar. När jag är runt Alice ser jag framtiden. När jag är runt Jasper kan jag känna och förmodligen kontrollera allas känslor. Ingen vet än. Jag vet inte om jag behärskar Bellas eller Nessies gåva. Jag kan inte testa utan att någon får reda på det hela. Jag tyckte du skulle vara den första som fick veta.”

”Men Rose… Det är omöjligt. Enligt Eleazar har du ingen gåva.” sa han förvirrat. ”Det kvittar vad Eleazar har sagt.” sa jag torrt. ”Jag har fått en gåva och jag har ingen aning om varför.” sa jag . ”Rose, är du helt säker på det här?” sa Carlisle allvarligt.

Jag nickade och lade märke till att jag skakade. Carlisle såg det också och gick runt sitt skrivbord till mig och gav mig en kram. ”Det här kommer ordna sig Rose. Jag lovar” sa han milt. Jag nickade igen och kände mig lugnad. ”Vi åker hem. Vi måste prata med familjen om det här.” Jag nickade. ”Jasper sa att du skulle ringa om du behövde nya papper. Han har ett möte med Jenks just nu.” sa jag. ”Nej, mina papper är i sin ordning. Men det är bra att Jasper skrämmer Jenks lite.” Carlisle blinkade åt mig och jag skrattade. ”Jag kommer snart tillbaka, jag måste bara be doktor Snow ta över operationerna jag har i eftermiddag.” sa Carlisle och gick ut från sitt kontor.

Jag satt kvar i stolen ett par minuter men blev snabbt uttråkad. Jag gick fram till bokhyllan bakom Carlisles kontor och valde en bok på måfå. Det visade sig vara en med titeln ”Hjärtkirurgi” av Sergej Katavasov. Läkaryrket var ett yrke som verkligen intresserade mig men min självkontroll var alldeles för dålig för det. Kanske om några hundra år, men inte nu. Jag hade aldrig läst boken och förlorade mig snabbt i den. Även om jag inte kunde arbeta som kirurg så var det alltid bra att kunna teorin. Efter en kvart eller så kom Carlisle tillbaka. ”Vilken bok läser du?” frågade han intresserat. Jag höll upp framsidan och log. ”Åh, den där är ganska gammal och jag arbetade med författaren när vi bodde i Ryssland.” sa Carlisle. ”Jaha, är det samma person?” frågade jag intresserat. Jag mindes givetvis Sergej kristallklart, vi hade tillbringat vintrarna i Moskva under ett par år för länge sen. Jag hade stött på honom en gång när jag sökt Carlisle på sjukhuset. ”Han var en duktig författare.” sa jag uppskattande. ”Det var han verkligen.” instämde Carlisle. ”Nej Rose, nu får vi åka hem, Jasper lär vara tillbaka hemma om vi kör sakta.” fortsatte han. Jag nickade och reste mig upp.

Vi tog min bil. Carlisle körde. ”När vi kommer hem väntar du i bilen medan jag samlar alla. Alla förtjänar att få veta samtidigt.” sa Carlisle. Han körde sakta för att ge Jasper en chans att komma hem före oss.  När vi kom hem så stod Jaspers bil på uppfarten.

”Vänta i bilen tills jag ropar.” sa han och gick in i huset. Jag trummade otåligt med fingrarna mot ratten och tillslut ropade han. Jag gick ur bilen och gick långsamt mot huset. Jag gick in genom ytterdörren och in i vardagsrummet där alla var samlade. Carlisle nickade åt mig att börja prata.

”Det här kommer låta väldigt dumt hur jag än säger det så jag tänker bara säga det rätt ut. Förut när jag och Alice kollade på film fick jag en framtidsvision.” Alla tappade hakan. ”Jag behärskar allas gåvor.” sa jag darrande och satte mig bredvid Emmett i soffan. Han lade armen om mig. ”Det kommer ordna sig Rose” viskade han.

Carlisle tog till orda. ”Om Volturi får reda på det här tar de Rose. En sådan mäktig gåva kan de inte bortse från.” ”Men vad ska vi göra om Volturi får reda på det här?” frågade Esme förtvivlat. ”Ingen vet.” sa Edward lågt. ”Bella och Rose får gömma sig tillsammans, Bella är den enda som Demetri inte kan hitta och Rose måste naturligtvis vara med henne. Men vi andra… ” ”NEJ!” utbrast Bella. ”Jag lämnar inte familjen Aldrig, aldrig, aldrig!!” Bella blev helt hysterisk, hon började skrika och slita sönder soffan hon, Edward och Renesmee satt i. ”BELLA!” skrek Alice argt. Hon tystnade och tittade på Alice med en skrämd blick. ”Låt oss fortsätta med samtalet. Inget är bestämt än vet du.” sa Alice milt. ”Bella.” började Edward. ”Du måste gå. Om inte hittar de Rose och tar henne.” ”Bättre att de hittar mig och tar mig än att resten av er blir dödade för att ha gömt undan mig.” sa jag upprört. ”Om du ansluter dig ansluter jag mig också.” sa Emmett. ”Jag kan inte leva utan dig Rose.” ”Nej, säg inte så.” sa Alice upprört. ”Om en i familjen går, går alla. Och vi kan inte låta Volturi få någon av våra gåvor.” sa Alice allvarligt. ”Visst kan vi försöka dölja det här för Volturi så länge vi kan men det räcker med en enda beröring från Aro så är vi körda.” fortsatte hon.

”Då finns det bara ett alternativ.” viskade Esme. ”Krig.”

Så, vad tycker ni? Kommentera så är ni skitgulliga, respons är jätteviktigt när

man skriver :D